Arbetarstadsdel

Från Deletionpedia.org
Hoppa till: navigering, sök

Mall:Sffr Med en arbetarstadsdel kan menas en stadsdel som bebos, eller tidigare bebotts, av en hög andel arbetare. Vissa äldre arbetarstadsdelar har blivit alltmer populäraMall:Förtydliga att bo i, såsom Möllevången i Malmö, Majorna i Göteborg, Södermalm i Stockholm,[1] Grünerløkka i Oslo och Berghäll i Helsingfors. I samband med detta kan man i många fall tala om gentrifiering. Men en nutida arbetarstadsdel kan även syfta på ett ytterområde, en förort eller ett miljonprogramsområde, med varierande grad av popularitet.

Ursprungligen byggdes arbetarstadsdelarna efter flera olika principer, varför utvecklingen till en klart definierad "arbetarstadsdel" skiljer sig från stad och stad och stadsdel från stadsdel. Fram till början av 1900-talet var det vanligt att många av dessa stadsdelarna anlades i stadens utkant där ägarförhållandena på marken var oklar eller hade inget stöd i lagens mening (svartbyggen). Städernas fint utlagda stadsplanekvarter kom här ofta att krocka med en anarkistisk kåkstad. Stadsstyrelserna vägrade ofta länge att erkänna dessa stadsdelar som en del av staden då de skulle tvingas betala för att dra dit avlopp, elektricitet m.m. Istället accepterades de som nödvändigt ont. Det var först under mellankrigstiden som stadsdelarna började ses som en del av staden på stadsplanekontoren då man ville göra olika sociala insatser för att förbättra de ofta hårda och brutala livsvillkoren som rådde där. Många arbetarstadsdelar var dock redan från början planerade, som Möllevången i Malmö med sina rutnätskvarter.

Det fanns en strikt rangordning. De som hade råd bodde ut mot gatan, varför fasaderna på husen alltid blev välutsmyckade. Det var inte bara en gest mot hyresgästerna, utan krav i stadsplaneringen (i det fall huset byggdes i stadsplanerat område) att huset skulle ha respektabla fasader. På innergårdarna däremot byggde byggherrarna som de vill, vilket ofta ledde till att det byggdes trånga, mörka bakgårdar där utedass och djurstallar låg. De som hade det sämst ställt bodde i de innersta innergårdarna. Man kan i vissa äldre hus om man går från gatan och in på de olika innergårdarna se hur statusen skiftar från gård till gård. I gången från gatan till den första innergården var gången ofta rikt försedd med ornamentik och vackra detaljer, eftersom där skulle de finaste människorna i huset kliva av. Längre in, ju närmre stallarna man kom, desto mer avskalat på detaljer blev det i gångarna.

Känsla av utanförskap gentemot resten av samhället var förenande drag i dessa kvarter, liksom att det påtagligt fanns en stolthet över hemkvarteren. Samtidigt som många invånare som bodde där gick under i olika sjukdomar som härjade där eller söp ihjäl sig förekom det att män och kvinnor organiserade sig för att få drägligare livsvillkor.

Under 1960 och 1970-talen revs många av dessa stadsdelarna. Norrköping ansågs år 1960 ha ett av Sveriges sämsta samlade bostadsbestånd, varför man under de följande 20 åren lät riva nästan allt som Mall:Ej stavfel om de gamla arbetarkvarteren som Saltängen norr om stationen som blev industriområde. När man under 1980-talet började satsa på att renovera och restaurera äldre hus kom renoveringarna ofta att interiört förändra husens utseenden radikalt och de nya hyrorna sättas så högt att nya hyresgäster kom dit som inte hade någon förbindelse med det liv som tidigare fanns i kvarteren. Detta gällde dock inte överallt, skall tilläggas.

Mall:Källor